a.k.a. Axel, den förstfödde och äldste brorsan (Malcolm har lite problem med just X:et, så just nu går Axel, ’Acke’, Ackepack, Ackelito, Axman, mest under ’Askel’), anklagades igår för skulden till varför vi inte kan ha Landcruisern. Om han hade varit lite mer oskön, odräglig och därför varit en sämre inspiration för barnaalstrande, så hade vi förmodligen inte haft så många barn, och DÅ hade det stått en Landcruiser på uppfarten här utanför. Axel är en jävligt fin grabb, helt enkelt. Och visst – om resten av barnaskaran (åtminstone grabbandelen – en klar majoritet) blir lika gulliga, så får det väl vara värt en jävla Mercedes Vito. Rå.

När Axel kommer hem, kommer han ofta lätt rusandes för att krama sina småbrorsor, och oavsett om de bjussar på kramar eller inte, så tar han i så fall en (Lorentz kan vara lite snål ibland). Sjukt gulligt. Dom växer inte på träd, grabbarna som han.