Tänk – här sitter vi i vårt Bullerbyhus, med en jäkla massa barn, välmående och rätt fina exemplar (om man får säga det själv), och ändå är det idag en sordin över stämningen. Igår åkte jag och Jesper glada och förväntansfulla för att – vad vi trodde – granska/köpa en Toyota Landcruiser.

(Asså – en riktigt bra, kvalitetsbil, som är helt okej för att vara en ’buss’, och dessutom är ett bra köp [för att vara bil])

Som det är nu (och redan innan tvillingarna föddes), får vi slänga in en unge i bagageutrymmet när vi ska åka nå’nstans allihop (vilket är väldigt ovanligt förekommande, som tur är. Vad som är hönan och kycklingen i den ekvationen är frågan; stannar nå’t av de större barnen hemma för att de måste ligga i trunken…?) (från och med tvillingarna kommer en förälder och tvillingarna få hålla sig hemma, alternativt ta sig fram på annat sätt, flyg eller tåg.) Vi m å s t e helt enkelt ha en större bil. Vi har nu en vanlig kombi. (Och, nej, två bilar är inte heller en option. Av tusen andra tråkiga skäl, som jag inte ska bore you with.)

Jesper har velat köpa den här bilen (Landcruisern) så länge jag kan minnas. Den existerar som 8-sitsig. Men besvikelsen var ENORM när vi insåg att de två extra säten som gör den till en 8-sitsig vore en Guantanamoisk bestraffning att inhysa NÅGON på en längre resa. Och med plats för en servett i bagage. Punkt.

Så nu står vi här med ett RIKTIGT mardrömslikt pest-eller-kolera-eller-tyfus-dilemma: en vidrig, men praktisk och hyfsat komfortabel jävla familjebuss,

(som inte blir cool hur mycket man än försöker,)

eller en mäktig bensinslukande hiphopmobil, Chevrolet Suburban. Den bil som JAG (HELT inkompetent vad gäller bilar, och motorer) drömt om de senaste fyra åren. Man kan stuva in ett fotbollslag OCH en Finlandsfärjebarnvagn, typ utan att ens fälla ihop den. MEN (och det är ett STORT men:) Den drar över två liter milen, typ. Vilket ju inte är okej. Som mamma till fyra barn, och bonusmamma till ytterligare två av framtidens största realkapital, är det inte riktigt försvarbart att köra omkring med en starkt bidragande faktor till jordens undergång.

(Men… KOLLA på den..! Är den inte värd lite växthuseffekt, så säg?)

Ja, antingen blir man olycklig i en töntmobil där alla barn kan sitta (djupt nersjunkna och lite skamsna), alternativt en riktigt – för föräldrarna – pampig ride (men sardinburk för hela arvsmassan), eller så gasar vi på genom stad och land med en miljöbovsmobil och fullt ös på stereon med rakryggade, stolta barn i hela bilen (och köper utsläppsrättigheter hela vägen till graven). TO BE CONTINUED…