Som mamma och bonusmamma i en stor familj, är jag så klart mån om att alla ska vara tillsammans, och vara glada och kvittra mest hela dagarna. Det vet väl vänner av sanning att det är ganska långt från verkligheten – i vilken familj som helst; stor som liten. En omständighet som då är väldigt skön att kunna luta sig tillbaka på, är att alla har någon. Vi består av par, liksom, allihopa. (Självklart jobbar vi över pargränserna [?] också, men det känns lite tryggt ändå.) Axel och Norma är av naturliga skäl tajta sedan Norma föddes, och deras föräldrar separerade (Norma var väl knappt två år)

Lorentz och Malcolm bondar mer och mer, känns det som, kanske särskilt sedan det kom småbrorsor.

…det var inte helt länge se’n det såg ut så här:

(man kan ana skräcken i lille Malcolms ögon)

Tvillingarna kommer säkert att bli riktiga buddies, och där kanske man till och med får passa sig så att de inte blir FÖR tajta, har man hört…

Och jag och Jesper, ja, vi är ju ett par. Han är min bäste vän, min kompis och partner, och visst – det kan bli dålig stämning nå’n gång, men blåser oftast snabbt över.

Bröllopsresan till Langkawi, Malaysia, 2007.

(Dessutom har vi två katter, som ofta verkar vara varandras antagonister, eller så hävdar de bara sin alfahane-herrenpåtäppan-rätt. Kanske just därför har de inte fastnat på kort samtidigt.)