Människor som skaffar barn skulle behöva ingå ett kontrakt, skriva under ett avtal, i sitt eget blod, att OAVSETT vad som händer med oss två, så ska vi sätta vårt / våra barn först och främst. Shit may happen; folk bedrar, blir kära, är otrogna, skitstövlar och stövlinnor, sviker, blir moonstruck och galna av olika skäl, kärlek rinner ut i sanden, guld blir till sand, och man ledsnar. Eller växer isär. Ja, du fattar – behöver inte rabbla Carl Bildt-många exempel (fast gjorde det ändå…), men vill bara visa på att jag faktiskt fattar att vad som helt kan hända med relationer. Och se’n är det så klart en viss konvalescens innan man kan vara vuxen och vettig mot / med sitt ex. Kan jag tänka mig, har inte varit i den situationen själv. Men min man har.

Det var en historia för sig, det som hände där. Men min poäng är, att den kanske är skit samma; det som kom ur den relationen är och förblir Två Fina Barn. Att vara ledsen, bitter, förbannad ett tag måste vara legitimt. Men livslång bitterhet leder ingenstans för någon. Det är då det är dags att plocka fram det där avtalet som ingicks i det att man mixade sina gener.

Har en nära vän som lever en absolut mardröm tack vare den urrisiga relationen till sitt ex. En riktigt sorglig historia som rör mig till tårar bara jag tänker på den.

Och så kom att tänka på oss, och hur faktiskt helt fantastiskt vi har det i vår lite knasiga storfamilj. Mina bonusbarns mamma och min man har en riktigt bra relation. De hjälps åt med de olika grejer som berör barnen, och framför allt – de sätter ALLTID barnen först, inte sina egna intressen. (Inte ’Men Jag vill ju åka bort över jul, och Jag vill att barnen/-t ska vara med Mej, för det mår Jag bra av; Jag får bekräftelse av och genom dom…’) Dessutom är de lojala som föräldrar mot varandra, eftersom de vet att barnen behöver sin mamma och sin pappa lika mycket, och försöker inte ’sno’ av varandras barntid. Axel och Norma rör sig fritt mellan sina båda hem, men med ’varannan vecka’-konceptet som utgångspunkt. Varannan första respektive andra halva av sommarlov, varannan julafton/juldag, och så vidare.

Relationer till ex är ju som dom är, ibland går det smidigt, ibland stör man sej på olika saker hos den andra (och påminns om varför man inte längre är ihop), men har man barn med någon, är det ens ansvar gentemot sitt/sina barn att ha en relation på en nivå så att man i alla fall kan prata med varandra, komma överens om vad som är barnet/-ns bästa. (Och tyvärr räcker det ju inte att den ene parten inser det här, det krävs en vilja från båda föräldrar. Vilken Bouillabaisse som helst – gjord på den finaste fiskfond – smakar skit om fisken uti är rutten.)

Vi i familjen Annorlunda 2.0 kanske i andras ögon är lite överdrivna; vi umgås emellanåt, vi har seglat tillsammans, firat nå’t nyår, och om inte annat så är det ett outtalat krav på t ex födelsedagar. Jag ska inte sticka under stol med att jag tyckte det var lite VÄL mycket så’nt  i början av min och Jespers relation; det var julfrukost hos barnens mamma, och det fjärde med det femte. Men så fick VI barn, och ett gäng poletter trillade ner. Då förstod jag hur makalöst bra upplägget är för Axel och Norma. (Och visst – det har varit nå’n beef mellan barnens mor och mig, men så utagerades den, och vi redde ut irritationen [föranledd av ett jobbigt missförstånd], och det känns – såhär i efterhand – faktiskt också ganska sunt, kanske till och med nödvändigt att det hände. Rensade luften lite.) Nuförtiden har till och med jag blivit så vuxen att jag uppskattar henne. Och Lorentz tycker att Mamma Jenny är super.

Jag vill inte slå mig själv – eller oss – på bröstet för det här, det tog några år. Ska erkännas. Men jag är stolt över oss alla, att ingen gav upp, och jag ser på alla barnen och deras relationer till varandra att det har lönat sig, och DET känns verkligen bra.