Känns lite som den första kilometern på ett maraton (4,2 mil), inlett på fastande mage. Helt slut. Fast jag vet att det är en så lång bit kvar. Det kommer att gå i skov, det vet jag också, man kommer in i både andra och tredje andningen, viljan försätter både berg, skavsår och annat elände, men lik förbannat är jag helt slut. Jag är inget annat än lycklig över att ha fyra (!) fina, friska barn, man och bonusbarn och allt det där, men fattar inte hur jag ska palla.

Tröttare än tröttast

Fast jag vet att jag kommer att göra det. Detta med denna superdubbelamning (räknade ut att tvillingarna drar en liter om dagen), och detta med att gå upp när brösten håller på att explodera (till skillnad från att som med Lorentz och Malcolm ha bebis i sängen, och i sömnen mata när det behövdes) och sitta dödstrött i en knapp timme (med båda händerna upptagna av att hålla fast trattarna vid barmen – ingen bok, inte ens iPhonen får man alltså roa sig med…), det är rätt jobbigt, faktiskt. Var fjärde och en halv timme är jag enslaverad under pumpen – dygnet runt –  och måste verkligen hålla tiden (annars får jag inte ihop till tvillingarnas måltider). Vi kompletterar med ersättning, men i rättvisans namn så ska dessa två få helammas dom också, precis som sina fyra syskon.

Vi har delat upp nätterna, eftersom Jesper är kvällsmänniska, och jag inte, jag morgonpigg, och han diametrala motsatsen, vilket då lett till att vi byter av bebisvakteriet vid 2–3 på morgonen. Jag har alltså sovit mellan 23 – 02/03, nå’nting, (vet inte varför det är så satans svårt att komma i säng tidigare, det är ju småbarnsföräldrarnas gissel, det där med obefintlig egentid. Så suger man på den tills klockan blir för mycket, men IKVÄLL, då..! Efter pumpning 21.30 SENAST ska jag vara i säng), och se’n har i alla fall jag rätt svårt att somna om, så då kanske man somnar vid 4, och vid 6 vaknar tvillingarna och vill äta, och då ska man upp, värma vatten, och flaskor, sedan mata, och det tar uppåt en timme (ink blöjbyten). Se’n kommer Lorentz ner till mig på soffan (vi har bebisar på nedervåningen, känns smidigast i och med att det sover fem andra personer där uppe) vid 7, och då vet man att Malcolm är vaken, och Jesper ligger död i rummet intill (han är som om vore han död vid den tiden på morgonen. På riktigt, ingen teater), och då måste jag bara upp och hämta Malcolm så att han inte undrar om ALLA är döda. Så är det Sisyfos igen. Pumpa, mata, byta, diska. 3 timmars kvalitetssömn, det står man sig inte på.

Och alldeles härmodagen bara, så satt jag här vid samma dator och basunerade ut att ’det här kommer att bli en baggis!’ Det kommer det INTE. Jag vet att vi kommer att klara av det, och överleva. Kommer förmodligen få en hel del gråa hår på kuppen, glasstrutsbröst och en och annan ytterligare bekymmersrynka, men so be it. Det kan det väl vara värt.

Nu är det ju lite bebishoneymoon, nu när Jesper har sina 20 pappadagar. Gissar att man kommer in i rutiner se’n, men egen sömn på dagarna när bebisarna sover, lite raska uppfriskande promenader, och spirulinasmoothies (…), och vill någon träffa mig (och min mjölkpumpmaskin), så ska jag försöka muta hit dom med hembakat (kan bli knepigt med tandläkaren, kanske), så att jag maximerar möjligheterna att få sova så mycket som det bara går! För då, när Jesper börjar jobba, då får jag nog ta hela nätterna själv, så att det inte kommer en outsövd kirurg till jobbet och ska hacka i folks bukar.