Dagen började med att jag insåg att jag hade svinont i mitt ärr, kolla hur ont jag hade det:

Eftersom detta var det tredje snittet, så var väl ärrbildningen så kraftig i såret, att man bedömde som fiffigast att sätta s.k. agraffer* för att knyta ihop säcken, förlåt huden på mig. Enligt kirurg-Jesper så skulle det kunna leda till att ärret skulle kunna bli snyggt. (Kanske inte helt viktigt, då det sitter där det gör, men hellre snyggt än fult – oavsett placering.)

* agrafferna (efter att Jesper knäckt till dom med den tång som användes för att avlägsna dom; de sitter som häftklamrar vinkelrätt in i huden)

Nu var det bara det, att läkaren som utförde manövern inte gjort riktigt rätt, utan överlappade hudytorna  istället för att skarva ihop dom och häfta därefter, (huden drogs isär i och med detta, och det gjorde föribannat ont) vilket kommer att leda till att jag kommer att få ett skitfullt ärr. Trist. Men what the hell – bebisarna är ute, mår bra, och Hugh Hefner och jag är ändå inte intresserade av varandra. Kan tycka att det var lite onödigt, eftersom de hade all tid i världen, ingen stress eller tidspress, och slarv hade kunnat undvikas. Ja, ja. Tänker inte deppa för det.

Kan bara konstatera att det är  o t r o l i g t  skönt att de där metallföremålen är borta, och att min oförståelse inför piercing inte förändrats ett skvatt. Och det är skitbra att ha en kirurg till man! (Faktiskt, pappa.)

Se’n har vi i huset ägnat oss åt att preppa inför morgondagens godisjakt. Försöker pränta i barnen att för att få, så måste man ge, varpå de målat (och hackat, och ätit ägg), och klistrat påskfjädrar på domsamma, och gjort massor med påskkort. Gissar att dagens middag var den sista någotsånär näringsriktiga måltiden för Malcolm och Lorentz på några dagar, för de kommer att bli fullkomligt oemåtståndliga påskkärring respektive påskhare, och – med lite tur – lyckas dom få med sig den ruttade Norma som härförare på sina korståg. Om inget oförutsett inträffar (som att någon strejkar), så får ni se dom här imorrn.

Lorentz

Malcolm och Lorentz 

Mackish

Mackish

Mackish

Mera Mackish (just nu kan man inte få nog av den grabben)

Efter ett antal krossade ägg, och en allmänt dålig stämning, drog vi fram det här ägget:

Det var då det började spåra ur lite.

Efter att den ene tvillingens huvud blev blått, en vägg likaså, och vaggans klädsel, ledsnade samtliga inblandade på måleriet. (Jag tog min tillflykt till Ica).

Planerna på att hänga i en solig trädgård under påsken, beskära frukträd och kratta och kasta scillor på lekande barn (…), gick ju åt helvete i och med att Enskede är begravt i snö. Så vi har häckat inne, påskpysslat och gött bebisar. Känns verkligen som att det är det man håller på med; de sover i sin vagn hela dagarna, bortsett från ät-och blöjpauser. Vi inser för varje dag hur coolt det är med två synkroniserade individer, de gör ALLT simultant. Fyllde två småflarror till ytspänning, och så här såg det ut när båda var proppmätta: