Den där dagen i november 2011

Sitter här och kollar på dom här två små, små killarna. Fortfarande är det svårt att fatta det här som har hänt – att jag har burit ENÄGGSTVILLINGAR i min kropp, och att jag – vi – nu ska få äran att ta hand om dom små dudesen. Finns ju inte en enda person som INTE säger ’Åh, det kommer att bli jobbigt,’ eller ’Oj, oj, oj, då’, ’Ni kommer att få lite att göra, då’, and so on. Kanske inte om just enäggstvillingarna, utan snarare the big picture, med ALLA barnen, och kanske särskilt de fyra yngsta. Jo, ja, vi hajjar nog att vissa perioder kommer att bli lite hell on earth, hjärnblödningsjobbiga, och svettiga. Men varför måste alla påminna och varsla oss om det hela tiden? Måste man utgå från det? Kanske att man kan tänka att större delen av tiden kommer att vara busy, och oftast rätt kul, och så kommer kaskadkräksjukor, mykoplasmor, och fan och hans moster i perioder, som procentuellt utgör en bråkdel av helheten? Jag, och vi, tror jag att  jag kan säga, har bestämt mig/oss för det.

Vi skulle göra fostervattensprov på Odenplans utlragyn. Tänkte att det var lika bra, med tanke på att mitt bäst före datum kanske var passerat (fyllde ju faktiskt 40 i oktober). Jag trodde mig då vara i vecka 16. Läkaren som utförde provet kände lite på min mage, och sa ’Du har en ganska stor livmoder för att vara i vecka 16…’, jag svarade ’Jo, ja, men jag har ju fött barn så tätt, så jag är väl uttöjd och otajt,’ och så insåg jag; här utför en erfaren läkare i 50+åldern ett ultraljud på mig, något han förmodligen gjort tusentals gånger. Han har kanske fog för vad han säger, han har dessutom min journal, och vet exakt hur många barn jag har fött, men jag hann ändå inte inse nå’t av vad som komma skulle, utan vände mig mot Jesper, och försökte vara lite rolig ’ He he, det kanske är trilingar, he he’ I samma sekund satte läkaren ultraljudsspaken mot min mage, jag tittade på Jeppe som satt bredvid, och såg hur han lutade sitt huvud i en hand, jag tittade på skärmen rakt fram, och där var – utan tvekan – två huvuden. Jag tittade på Jesper igen, som nu hade fällt för en handgardin över sitt ansikte, och bröt ut i nå’n lite obehaglig, hysteriskt skrattgråt. Lite skrikig, sådär. Det var helt klart så, att jag var den som var mer sugen på en (!) trea än min man, fyrabarnsfarsan…

Ganska snabbt kunde doktorn säga att det rörde sig om enäggstvilingar, och då blev det om möjligt ÄNNU mer ofattbart. Tvillingar är ju ballt oavsett, men enäggs är ju så flummigt! Ingen vet varför tvillingar blir enäggsditon, och de utgör som sagt en bråkdel (3‰) av alla graviditeter. 

Vi åkte – chockade – hem i bilen. Chockade, men glada. 

Image

 

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s