Enäggstvillingar. Det är väl det närmaste en mänsklig klon man kan komma, va’? En befruktning, som delar sig inom loppet av några dagar. De har identisk genetisk uppsättning, så ja, JAG har åtminstone fortfarande svårt att se vem som är vem. Och eftersom vi inte kommit fram till vad de ska heta, så är det ju inte hela världen, men det känns som att det är min moderliga plikt att VETA vem som är vem.

Vi har fuskat lite, och målat tumnageln på den som kom ut först, tvilling nummer ett (det har den hetat sedan vecka 30, ungefär; den som ligger längst ned får den benämningen) och i rättvisans namn pekfingret (på höger hand) på Tvilling 2. Det känns betryggande att kunna luta sig emot.

Ettan till vänster…

…och tvåan till höger

Ett annat kännetecken är öronen:

Ettan, som låg lite trängre de sista månaderna, fick ett litet veck uppe på örat, liksom, och ‘tvåan’ har släta snäckor.

Längtar till att kunna gå som en rakryggad mamma, och veta – på hundra meters håll – vilken som är vilken!