Pest eller Kolera

har vi INTE. Men det tycks omgivningen tro. Inte en KÄFT har ringt, eller kommit förbi (och nu ska vi inte negligera att Mie kom förbi – ända från Torekov, men det räknas inte riktigt; hon har ju inside info från mormor/mamma Marina, och vet att hon får komma förbi – always, anytime.) Men polare, vänner, bekanta håller sig borta.

Det är ju på många sätt också skönt, och det kanske är det alla vet. Men samtidigt är man ju så stolt och glad över att alla klarat sig igenom det första nålsögat, att man ändå hoppas att folk åtminstone VILL komma förbi.

Jag hade (också) målat upp en bild av absolut MAYHEM i vårt hem, men kräkkaskader, sprutande (eller ännu värre – sinande!) bröstmjölk, kaos, arga storebröder i slagsmål, ryt, skrik, tandagnisslande och all sorts elände. Sömnlöshet. Postnatal depression. You name it. Och jag är inte dum, det är klart att det kommer komma perioder av just elände, typ när alla får kräksjuka samtidigt och Jesper är jour, eller så… Nu är Jesper hemma i åtminstone tre veckor till, vi hjälps åt med alla barn, matning, blöjbyten, etc. Det är en väsentlig skillnad mot hur det kommer att se ut när ’pappadagarna’ är ett ljuvt minne blott. Så egentligen undrar jag om det ändå kanske vore bäst om besökstsunamin vällde över oss nu istället för se’n (när jag måste ha ögon i nacken för att förhindra Malcolms små fingrar i en tvillings öga eller fontanell, eller ha bläckfiskarmar och byta blöjor på två samtidigt som jag matar en tredje) :O

Istället har det sett ut såhär:

Image

’Mamma! Bebisen är hungrig, han suger på mitt finger!’

Och så här:

Image

Malcolm och tvilling

Idag är småttingarna (mm, snaart kanske vi vet vad dom ska få heta) en vecka. Och  vi kom förvisso hem från DS i fredags, så det är klart att ’folk’ kanske inte ens hunnit tänka på oss. Själv tror man att man är inne i världens epicentrum, och att ALLA ska komma och hälsa på oss – i just tsunamis. Tror att den självbilden är lite ett resutlat av att jag kände mig VÄLDIGT speciell under denna graviditet. Det var en fantastisk känsla, att känna sig liksom utvald (nu kanske jag lät som den mormon som jag hoppas att ingen tror att jag är, med alla dessa familjen annorlunda-många barn), jag menar 3‰ av alla graviditeter är enäggstvillinggraviditeter..! Det är fanimej rart (alltså som i ovanligt)! Magen blev typ dubbelt så stor, och jag mådde i princip dubbelt så bra (i vetskapen om två flugor i en smäll), och då har jag ändå mått fantastiskt bra genom mina tre graviditeter (bortsett kanske från den sista månaden i tvillinggrossessen, för då var det tungt, och jag gnällspikade.) Personalen på Ica har kommenterat magen, folk på tunnelbanan har stannat mig och fascinerats över mitt midjemått, damer på gatan har stoppat mig och velat känna på magen. Aa. Ni hajjar. Det var speciellt. Mina 15 minutes of fame. (I Enskede, åtminstone.) Men det är ju NU det börjar! Det var ju inte JAG som var speciell, det är ju det som var inne i mej, som nu ligger och klipper med sina fyra mörka ögon.

Image

Kan hända att vi har lite för dåligt underbyggd statistik i ryggen (efter en vecka, varav 3-4 dagar i hemmet) för att kunna kalla tillvaron för a cup of tea, men den är hanterbar, åtminstone.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s