Så var det dags att åka hem. Det är alldeles underbart att vara hemma. Samtidigt vet ju alla mammor som fött barn, att känslorna är dubbla till hemkomsten. Klart att jag saknar mina stora (?) barn, min man och vårt hus, min säng (kuddarna hade jag turligt nog med mig), katter, och maten.

Men så är det ju så definitivt att komma hem. Man suger liksom på bebisfärskhetskaramellen när man är kvar i barnmorskefamnen, de dagarna är så speciella, och föder man med snitt är det extra speciellt, eftersom man då är extra avhängig av ground service, medicinering, och förstående barnmorskor. (Jo, Jesper är också förstående, men dessa damer är allt lite extra insatta i den snittade mammans vedermödor). Och så var det ju det att vi anser oss färdiga med barnaalstrandet, så av DEN anledningen var det ‘Hej då, DS Förlossning’.

En väldigt speciell vecka har kommit till ända. Min fina mamma och Lorentz, Malcolms och tvillingarnas mormor har varit här och hållit ställningarna, men åker imorrn hem till Torekov och sitt. Nästa fas tar vid. Den blir säkert grym den med, så klart, men de flög iväg så fort, dessa ljuvliga dagar.

Jag blev så paff av hela den här dagen, att allt jag hade tänkt skriva om idag bara försvann, på nå’t konstigt sätt; om den gulliga brödraföreningen när Lorentz och Malcolm kom hem, (’Mamma, är det DÄR min?’, sa Lorentz och undrade om tvillingen jag hade på vänster sida av amningskudden var just DEN han hade i famnen på DS), och om den av mamma raskt ihopsvängda familjemiddagen tillsammans med barnens morbror Martin och deras älskade kusin Elli. Jag skulle ta en massa bilder på alltihop, ju, men kom helt av mig.

Och framförallt så skulle jag idag berätta om min nya karriär som mjölkkossa. Men vi får väl ta det en annan dag, helt enkelt.

Hej då, DS Förlossning. Vi ses aldrig mer.