Seniort besök

Idag  kom de äldsta barnen för att kolla in sina yngsta småsyskon. Efter skolan tog Axel (13 år) och Norma (11) tunnelbanan från Sandsborg, bytte vid Slussen, och var här vid tretiden. Vi letar alla efter kännetecken så att vi ska kunna SE skillnad på de små bebisarna, men än så länge har vi inte riktigt hittat nå’t skiljetecken. Norma hävdar att ”1:an verkar lite mer självsäker, och 2:an lite mer ödmjuk.” Det återstår väl att se…

Image

Image

Tvillingarna (än så länge namnlösa) ligger gärna tätt intill varandra, armkrok, eller ihopslingrade. De är som små minimänniskor, avsevärt mindre än något av alla våra barn vid födseln (vilket jag är väldigt tacksam för, med de 6,1 kg och 97 cm som ändå inhystes i min livmoder.) Idag fick de på sig icke landstingsmärkta kläder, och slapp de små av Pampers sponsrade rätt fula narrmössorna.

Image

Imorrn hoppas jag att Lorentz och Malcolm med mormor ska komma och hälsa på. Känner mig egentligen redo för hemfärd, var på benen redan igår eftermiddag (till mångas stora förvåning), men vet samtidigt att det kan vara klokt att vänta ett par dagar ytterligare innan jag kommer hem till umgängestörstande (’Mamma – bääla!’) småpojkar, med tanke på att jag faktiskt genomgått en större operation. Men man längtar ju hem..!

Jag vill samtidigt passa på att tipsa den mamma som ska genomgå eller har genomgått sitt första kejsarsnitt – upp och hoppa så fort benen piggnat till efter spinalen! Detta var ju trots allt mitt tredje snitt. Efter det första låg jag i sjukhussängen och tyckte synd om mig själv, och hade ont (för det GÖR ont). Efter det andra VAR det faktiskt synd om mej/oss, (Malcolms födelse slutade med ett urakut snitt, jag sövdes och fick inte uppleva den mäktiga känslan av att få ta emot honom. Inte Jesper heller, eftersom bebisen svalt fostervatten med mekonium, och läget var mycket kritiskt. Han var livlös i fyra för Jesper långa minuter, men kom sedan igång med andningen tackolov. Av den anledningen var jag kvar en dag extra i sängen. Nu visste jag att ju snarare man kommer på benen, desto bättre mår man. På alla sätt och vis.)

Måste också berätta en flummig grej. När man stereoammar, kickar hormonet oxytocin in, som gör att man känner sig som en heroinist ser ut att känna sig (…), tungt drogad. Det är det som håller en överhuvudtaget på benen när man (singel)ammar dygnet runt, men effekten känns mycket mer påtagligt när man ammar på båda brösten samtidigt (får jag i alla fall för mig). Det är en lite jobbig känsla, (särskilt nattetid) eftersom man (eller jag) sitter och ammar med den enorma amningskudden, och liksom segnar ihop med heroinistkicken. Tur att alla andra sover på natten, så att ingen ser en i detta tillstånd.

Om allabarnen

Bonusmorsa, pojkmamma, kokerksa, tvätteriföreståndare och inköpsansvarig för 6 barn, man och två katter. Denna blogg kanske kan fungera som en tröst för dig som tror att du har det jobbigt med ett barn. Eller två. Eller tre.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s